Sju år med Bris

Den 27 januari kommer alltid att vara ett speciellt datum för mig. Det är nämligen dagen då Bris flyttade in i mitt liv.

2014 inföll den 27 januari på en måndag. Jag stod med dörren på glänt och väntade. Fem i halv tio hörde jag hur porten öppnades och slog igen. Jag hörde ljudet av tassar i trapphuset. Snart var tassarna framme vid min lägenhetsdörr. Utan att jag visste ordet av det hade jag ett koppel i handen. Vi dansade runt i min etta och undersökte varenda vrå. Jag minns att dressören sa att hon var förvånad över att han var så glad. Vi hade träffats några månader tidigare, det kändes som att Bris kände igen mig. Och ja, glad var han.

Några timmar senare, när vi gick ut på stan och jag fick öva på att gå med hund i koppel, tappade jag greppet mitt på Götgatan. Likt tjuren Ferdinand stannade Bris lugnt och nosade på en intressant fläck. Åh, älskade hund!

Sju år har gått sedan den där magiska dagen, sju år som har förändrat mitt liv. Jag brukar dela in livet i livet före Bris och livet efter Bris. Före Bris förlorade jag synen successivt. Jag gick från att gå obehindrat till att få allt mer inskränkt rörelsefrihet. Jag gick från inga hjälpmedel till liten markeringskäpp vars syfte främst var att visa för omgivningen att jag inte såg så bra till lång vit teknikkäpp som jag behövde för att kunna ta mig fram på egen hand. Även om det gick rätt bra att orientera med vit käpp var det tröttande och jag lämnade ofta återbud till saker som jag egentligen ville göra. Kroppen kändes tung och trög.

När Bris kom in i mitt liv fick vi först gå en kurs ihop för att lära oss att samarbeta. Bris hade ju gått i ledarhundsskola och kunde ledarhundskommandon men jag visste ingenting. Jag hade dessutom varit livrädd för hundar.

Samträningen gick smidigt och jag kunde snart rusa fram på Stockholms gator. När jag väntade på att Bris skulle flytta hem till mig fördrev jag tiden med att fråga ledarhundsförare om hur det var att ha ledarhund. En ledarhundsförare svarade att hon använde kroppen på ett helt annat sätt med ledarhund. Jag förstod inte vad hon menade men tyckte att det lät intressant. Redan vid min första promenad med Bris förstod jag vad hon syftade på. Jag kunde slappna av. Att gå med ledarhund är som att dansa pardans. Det frigör energier.

Bris och jag är väldigt lika. Vi är båda två försiktiga individer som trivs i lugn och harmoni, men vi tycker också om äventyr och när vi är glada känns det i hela kroppen. Vi kompletterar också varandra. Det som skrämmer mig skrämmer inte nödvändigtvis inte Bris. Det är jag som är rädd för sopbilen, för Bris är sopbilen ett hinder, något man går förbi.

Under de sju år som hittills har gått har vi rest oerhört mycket. Vi har rest runt i Europa, mycket i Tyskland, Italien och Frankrike. Vi har också tillbringat en höst i USA och Kanada. När vi reser brukar vi gå mycket. Vi brukar också passa på att äta på olika restauranger och konditorier (jag älskar bakelser!). Att ha ledarhund är enklare i nästan alla andra länder än Sverige. Såhär i Coronatider kommer vi, liksom alla andra, inte långt ifrån vårt hem. Jag saknar verkligen att resa.

I Sverige vet många tyvärr inte vad en ledarhund är. En del tror att de vet och tror att en ledarhund aldrig får leka. Det visar att de inte vet ändå. I Sverige har vi dessutom en svag tillgänglighetslagstiftning, men det är inte hela förklaringen. Mycket handlar om människosyn. 

I fem år satt jag i styrelsen för Föreningen Sveriges ledarhundsförare, först som sekreterare, sedan som ordförande i tre år. Jag har suttit på otaliga möten och förklarat vad en ledarhund gör för oss ledarhundsförare.

Med Bris vid min sida är j ag lugnare, tryggare och gladare. Han gör att jag orkar studera och jobba. På min massagemottagning har han sin filt att sova på och även om han sover medan jag masserar vet jag att han alltid håller ett öga på mig. Behöver jag hans hjälp är han alltid redo. När jag håller skrivarkurs och han ligger på sin filt bredvid mig vet jag att jag kan be honom om hjälp att plocka upp saker som jag tappat. Och när jag föreläser visar han mig in i salen, fram till där jag ska föreläsa och ut igen. Den friheten trodde jag aldrig att jag skulle få uppleva som blind.

Den här speciella dagen tänker jag fira med en rejäl långpromenad och snönosning. Tack du älskade, älskade Bris för att du är den du är, både som familjehund och som tjänstehund. Jag älskar dig med hela min själ!